Jandy Nelsons debutroman BEHÖVDES ju läsas efter att jag älskat hennes andra bok, Jag ger dig solen. Dock hade jag ju skyhöga förväntningar. Jag älskar Nelsons språk och berättarstil, det känns som hon verkligen har sin egen grej, hennes texter går alltid att känna igen.

Lennies lite speciella familj var intressant att läsa om, hon bor med sin mormor och morbror. Hennes mamma försvann, medvetet, när Lennie och Bailey var små, något som också höll mig klistrad vid boken i väntan på ett svar. Upplösningen på det hela gjorde mig inte riktigt nöjd, men berörde mig ändå.

 

Syskonkärleken mellan Bailey och Lennie är något jag inte kan relatera till, då jag inte har syskon, men som jag tror många kan. Man dras med i Lennies sorg, vilket blir lite för tungt för mig i perioder under bokens gång. Att Lennie ytterligare lyckas skapa kärleksbekymmer gör inte saken bättre, dock förstår man precis varför. Dämpa sorgen. Nelsons beskrivande av kärlek är mitt i prick, man blir lite kär av bara orden.

 

Jandy Nelsons böcker är verkligen riktiga pärlor, jag gillade denna men tyckte handlingen var lite för seg ibland. Vilket jag inte tyckte om Jag ger dig solen.  Vissa saker kändes inte trovärdiga. En fin bok helt enkelt, men inget som golvade mig. Skriver författaren något mera så kommer jag dock genast att vilja läsa det, hon har blivit en av mina favoriter.