Titel: Istvillingar
Författare: S.K. Tremayne
Handling: "Lydia och Kirstie är enäggstvillingar - sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar alltid kan säga vem som är vem. Så händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar är den förvirrade Kirstie och hennes förtvivlade föräldrar Sarah och Angus.
Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier och som saknar elektricitet. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen.
Men inget blir som de hoppats. Kirstie beter sig allt egendomligare - hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern. I skolan skyr de andra barnen henne, hon som alltid haft en syster och själsfrände är nu outhärdligt ensam.
Angus tvingas ofta resa bort på grund av sitt arbete och Sarah känner sig alltmer isolerad och förtvivlad. Deras äktenskap blir sämre i stället för bättre. Oron för Kirstie - eller är det Lydia - bara växer. En fruktansvärd misstanke pyr inom Sarah - vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?"

 

Jag vet knappt var jag ska börja! Boken handlar, som ni ser, om en enäggstvilling som blir utan sin älskade syster. Problemet, förutom den otroliga sorgen som familjen bär på, är att Kirstie börjar säga att de har gjort ett stort misstag, att hon egentligen är Lydia. Sarah och Angus blir förtvivlade och Angus tycker att de ska flytta ut till hans ärvda, men mycket förfallna, fyrö Eilean Torran. Ön omges av tidvatten och besvärlig gyttjemark,det blir inte lätta levnadsförhållanden. Men de vill det här, de vill komma bort från stan.

 

Från sidan 65, ett av mina favoritstycken i boken: "Även om han var glad för Josh och Mollys skull, var han avundsjuk på äktheten i deras liv. Bara luften, stenarna, himlen, glaset, saltet, klipporna och havet. Och honungen från Hebridernas ljunghedar. Den sortens äkthet önskade sig Angus också, han ville bli kvitt den brusande storstaden och dyka ner i klarhet och enkelhet. Frisk luft, riktigt bröd, råkall vind mot ansiktet."

Efter ett tag börjar allt kännas helt fel, Kirstie vill kallas Lydia också i nya skolan, och allt mer underliga saker börjar hända. Sarah och Angus förhållande knakar i fogarna då hemligheter som de båda bär på börjar läcka ut. Spänningen mellan dem går nästan att ta på ibland, vibrationer av ilska, sorg, tveksamhet och oro. Vad hände egentligen dagen när Lydia dog? Om det var Lydia?

 

Boken är helt fantastiskt skriven. Jag är 100% med på ön, jag ser framför mig fyren, huset, den skotska, dimmiga omgivningen. Ännu efter att jag stängt pärmarna är jag fortfarande kvar där, på något märkligt vis. Jag var rädd att boken skulle vara en tragisk, ledsen bok eftersom den handlar om problematiken efter ett barn som dött. Men den var så mycket mer än det. Ibland kändes det som att skrapa av lager på lager av gammal, känsloladdad tapet. För varje lager kommer lite nytt fram, varje gång ett steg närmare slutet.

 

Först och främst så är den spännande, man måste få veta hur det går. Jag älskar den kusliga och spökliga känslan, när jag inte vet om det är livliga fantasier eller verkliga spökhändelser som personerna upplever. Jag älskar miljöerna. Jag gillar hur boken är psykologisk och hela historien är väldigt djup. Att kapitlen berättas av Sarah och Angus turvist gör historien ännu bättre. Det blir så mycket känslor, det känns väldigt äkta.

Jag tänker på tvillingar på ett lite nytt sätt nu, det är säkerligen ett starkare band mellan dem än mellan två vanliga syskon. Slutet var skrivet på ett väldigt snyggt sätt och det lämnade en del tankar efter sig åt läsaren. Jag läste boken i två tuggor, började på kvällen, sovde, och läste ut den på morgonen. Den var helt omöjlig att lägga ifrån sig. Ett litet tips bara; läs inte denna en solig dag i solstolen. De elementen passar inte alls. En regnig kväll är mycket bättre.

 

Tack till Lind & Co för recensionsexemplaret!