Pappan och havet
Titel: Pappan och havet
Författare: Tove Jansson
Författare: Tove Jansson
Språk: Svenska
Sidantal: 207
Förlag: Schildts
Format: Inbunden
Utgiven: 2010 (1965)
Handling: "Muminpappan går omkring och känner sig onödig. Det är augusti, hettan är tung och pappan längtar efter att få beskydda sin familj som verkar klara sig ganska bra på egen hand.
Långt ute i havet ligger Ön. Dit tar Muminpappan familjen och Lilla My. Ön är vild och ödslig, något helt annat än den hemtrevliga Mumindalen där allting är som det ska. Havet lever sitt eget liv, stort och skrämmande. Det som till en början verkade vara något nytt och lite spännande utmynnar i hemlängtan och rädsla för de mörka nätterna."
Långt ute i havet ligger Ön. Dit tar Muminpappan familjen och Lilla My. Ön är vild och ödslig, något helt annat än den hemtrevliga Mumindalen där allting är som det ska. Havet lever sitt eget liv, stort och skrämmande. Det som till en början verkade vara något nytt och lite spännande utmynnar i hemlängtan och rädsla för de mörka nätterna."
Ytterligare en muminbok läst! De är så otroligt fina. Denna bok är den mest "vuxna" boken av dem alla tycker jag. Som barn skulle jag inte alls gillat den på samma sätt. Den är väldigt stillsam och inte alls lika äventyrlig och händelsefull som de andra böckerna. Handlingen är i princip havet och muminfamiljen. Men sen finns det så mycket mer... Symboliken, just wow. Man märker att Tove Jansson bott i skärgården eller nära havet, annars skulle hon inte kunnat skriva på det sätt hon gör. Det märks även i en annan av hennes böcker, Sommarboken.
Det är sån spännande familjedynamik, muminpappan känner sig "onödig" och behöver lite spänning i sitt liv, muminmamman går som vanligt med på allt, haha. Så de beger sig till en avlägsen ö, med en fyr som inte fungerar. På ön bor bara en avtrubbad och butter fiskare som inte har lust att umgås. Pappan vill få fyren att fungera, men misslyckas och skäms alldeles förfärligt. Man kan känna mammans hemlängtan, även om hon döljer det väl. Hon målar Mumindalen på väggen och fantiserar om sin trädgård där hemma. Varje dag känns som söndag, ingen fisk vill fastna i näten och taket läcker. Ändå kämpar familjen tillsammans, muminpappan vet ju faktiskt bäst, så som pappor gör. Tar hand om sin familj, är den naturliga ledaren. Iallafall om man ska tro mumintrollen. Pappan vill förstå sig på havet, varför beter det sig som det gör? Till slut kan han bara konstatera att havet har en dålig karaktär...men iallafall fick han en låda whiskey av det.
En väldigt speciell bok! Gjorde mig nog lite varm om hjärtat. Jag saknade nog ändå den lite barnsliga stämningen som kan finnas i de andra böckerna, fast denna var väldigt fin.
"Havet är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör. Det är alldeles omöjligt för oss att veta varför. Vi ser ju bara ytan. Men om vi tycker om havet så gör det ingenting... man tar det ena med det andra." Favoritstycket. Visst kan vi alla relatera till detta?
Betyg:
