Förlag: Natur & Kultur
Sidantal: 205
Handling: "Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir."

 

En av mina hyllvärmare i hyllvärmarutmaningen 2018. Egenmäktigt förfarande vann Augustpriset 2013 och under hela 2014 såg jag boken överallt! Det är en mycket svår bok att recensera eftersom den känns väldigt personlig och garanterat upplevs väldigt olika beroende på vilka ögon som läser den.

 

Språket är ganska högtravande och ibland känns det som författaren verkligen anstränger sig för översofistikerade dialoger. På andra ställen passar det lite komplicerade språket väldigt bra och ger ett mera poetiskt djup till berättelsen, förmågan att sätta ord på känslor som annars är ganska komplexa och till och med ambivalenta.

 

Ester går från ett tryggt förhållande till en stormig och osäker relation med en man som jag som läsare absolut inte kan fatta tycke för. Så är det ofta; från utsidan ser man på saker så annorlunda. Esters "vänninnekör" ger henne "goda" råd, ibland lyssnar hon på dem, ibland uppfattar hon att de inte alls förstår henne. Ofta hör man det man vill höra, något de flesta känner igen sig i. Till en början förlåter Ester Hugo för allt han gör, men på undersidan märks en vrede som byggs upp, vrede som gör att känslorna nästan bara blir starkare och mera beroendeframkallande. Deras relation är giftig och destruktiv. Jag tror alla kan känna igen sig i boken på någon nivå.

 

Den var lättläst, intressant stundvis men ibland blev jag såå uppgiven av att läsa om Ester och Hugo. En stark tre i betyg blir det, den var läsvärd men inget jag kommer tänka på eller sakna.